Om Ralph Erskine

Ralph Erskine hörde till de sista dagarnas funktionalister. Ja, det var hans egna ord: ”I consider myself a latter day Functionalist”. Han sa det lite för att retas – han gillade sådant. I en postmodern tid stod funktionalism för rigida system, storskaliga lösningar och en arkitektur utan kontakt med människors djupare behov. Men hur kunde Erskine då framhärda som funktionalist? Hela hans gärning bestod ju i att ge människor hus och miljöer som var nära, engagerade, ja närmast spontana i sin obesvärat infallsrika hållning.

Nej, hans funktionalism måste förstås utifrån vad han visste om hur människor funkar, inte hur byggnader funkar. Han skapade en kultur som höll emot när tristess och ensamhet hotade. För det är när livet känns som djävligast, vi behöver kulturen som mest. Erskine vägrade att heroisera vemodet.

Attityden har fått många beundrare och adepter. Engagemanget för att nå ut till mindre bemedlade och till att bygga efter naturens villkor har gjort honom allt mer relevant. Generositeten var en livsstil. Det förutsatte projekt som drog in pengar, men kontoret jobbade ofta med saker som inte bar sig.

Det låg ett skimmer över Erskines dagar, skulle Tegnér kanske kunna sagt. En epok med tid för visioner bortom inkomsterna, och med inkomster som byggde på visioner. Men bara för att tiden nu är en annan, har hans etik inte spelat ut sin roll. Tvärt om. Den behövs så mycket mer. De rika, mångsida och underhållande miljöer han skapade, var resultat av en grundmurad princip om alla människors lika värde.

Det gav honom inte bara en etisk kompass, utan också självförtroende nog att lita på sin intuition. Han förstod att människor behöver husen till mer än bara skydd mot väder och vind; de behöver hålla oss sällskap. Att besluten bottnade i en känsla för vad som funkar, snarare än i beräkningar, gjorde hans hus mycket fattbara. Det kunde också gälla detaljer, som en ledad länk mellan en pelare och en balk. Helt onödigt rörlig, men mycket uttrycksfullt. Funktionalistiskt? Inte särskilt.

Han vision av det goda livet var ganska enkel. Ibland allt för enkel, inte minst för de komplexa villkoren högt upp i norr. För murar som ska ge lä mot nordan, skapar ju både skuggor och snödrivor. Sådant satte käppar i hjulet för Erskines visioner, och därför blev det heller inte så många av hans storslagna idéer för städerna i norr verklighet.

Men det är enkla saker som gör tillvaron underbar. Det är härligt när solen värmer, synen av en luftballong kan få människan att vilja sväva och vattnet som fräser kring stäven när vinden fyller seglen sjunger en sång om frihet – allt sådant visste Erskine, och han förstod att översätta det till arkitektur.